Feeding

Posted in BABY & CHILDREN, DEEP THOUGHTS, FAMILY, LIFE, LUNA, SINDY

Som de flesta av er som följt oss länge vet så ammade jag Lucy i över 1.5 år och slutade för att jag helt enkelt inte orkade vara hans mänskliga napp längre. Det blev för psykiskt och fysiskt krävande att inte få ha frihet (och jag gick ned alldeles för mycket i vikt) efter så långt tid, och även Michael blev påverkad av det då han blev avundsjuk på närheten som jag fick ta del av och inte han fick för att Lucy inte ville ta flaska.

Min tanke och vilja med Luna var att amma, minst i 1 år, och när han föddes så påbörjade jag amningsträning med honom och ersatte all bröstmjölksersättning med min bröstmjölk som jag pumpade ut och allt gick enligt min plan, tills jag fick ett samtal från min läkare som ändrade allt… 

Sedan jag blev sjuk så har jag fått påbörja en del nya mediciner för njuren, min smärta och psyket (då jag lider av svår ångest), och nu har jag slutat med alla mediciner förutom den för min ångest för den gör dessutom så att jag blir hungrig och mycket mer positiv generellt då jag annars kan vara en väldigt irriterad och negativ människa för ingen anledning alls (vilket i sig ger mig mer ångest för jag inte vill vara en negativ energi). Men tyvärr så ringde min läkare mig när hon skulle skriva ut en större dos av min medicin och sa att det finns en risk att det kan påverka Luna genom amningen om dosen ska bli högre, så hon avrådde från att amma om jag vill fortsätta ta medicinen.

Min värld kraschade när jag fick höra detta då amningen är något som är väldigt viktigt för mig, inte bara pga näringen och alla antikroppar utan också för närheten och hormonerna det producerar, samt att det är lättare att alltid ha maten med sig utan en massa flaskor osv!

Första tanken var att sluta ta medicinen och bara kämpa med mitt psyke utan den, men sen började jag tänka på hur dåligt jag mått på senaste, hur mycket jag redan kämpat för att må bra och för en gångs skull i mitt liv så känns inte allt lika jobbigt och mitt förhållande med Michael och de runt omkring funkar också bättre, så slutar jag ta medicinen just nu så är allt kämpande jag gjort förgäves och jag står på ruta ett igen.. Så jag bestämde mig (tillsammans med Michael) att mata Luna med flaska och ersättning istället, även om det tar emot så känns det som det rätta valet då en glad förälder resulterar i ett glatt barn!

Än sålänge har det gått jättebra med flaskmatningen. Han dricker ungefär halva sin måltid ur flaska och så ger vi resten via sonden, så om han fortsätter att öka mängden via munnen som han gjort nu så kommer sonden att tas ut inom väldigt kort 🙂


Nappen är också väldigt populär, den är en stor trygghet för honom 🙂 Fick en jättefin napphållare från Pimpim Designs, så skönt att ha så man kan ha koll på alla små nappar!

3 Comments

Borta bra men hemma bäst

Posted in BABY & CHILDREN, DEEP THOUGHTS, FAMILY, LIFE, LUNA, SINDY

Idag hade vi möte med ett team från Karolinska sjukhuset som erbjuder hemsjukvård till bland annat prematura bebisar som är starka och stabila nog för att få vård av sina föräldrar i hemmet istället för att vara inlagd på sjukhus och ha bevakning samt få vård 24/7. Hemsjukvården kommer istället hem till barnet 2-3 gånger i veckan och hjälper till med vägning, mätning, mediciner/tillskott, sondmatningen/amning samt bidrar med andningslarm och andra hjälpmedel som kan behövas under tiden tills barnet är helt redo. 

Det som krävs för att ett prematurt barn ska få släppas från sjukhus är att de klarar av att vara utan andning/syre/puls/blodtrycksmätare, att barnet har vänt i vikt och går upp i en stadig hastighet (även att övrig tillväxt är normal), att barnet kan sondmatas utan att kräkas en större mängd samt även försöker amma mammans bröst, att barnet inte har för höga halter av gulsot och att barnet kan hålla en stadig temperatur mellan 36,7-37,2 utan att behöva en värmemadrass.

För Luna är det bara halterna av gulsot som måste ner lite till och sedan fortsätta nedåt utan att “sola” och att inte behöva värmemadrassen som krävs för att vi ska få åka hem! Som det ser ut idag så kommer han behöva “sola” tills imorgon bitti innan han är klar med den behandlingen och värmemadrassen är nu nere på lägsta styrkan så den ska vi prova stänga av inom någon dag eller så för att se hur han håller temperaturen, för den har varit lite på den lägre sidan men har börjat se stadigare ut 🙂

Jag frågade när dom tror att vi får åka hem och det kan bli så tidigt som på fredag men senast blir i början av nästa vecka! 

Även fast jag blev extremt glad av att höra detta och längtar mer än något att få komma hem så kunde jag inte hjälpa att bli ledsen samtidigt…. Har legat på sjukhus i snart 2 månader och nu ska jag få komma hem men inte få lämna hemmet tills läkarna anser att Luna är stabil nog för att slippa hemsjukvård, vilket kan ta flera veckor, allt beror ju på när sonden och andningslarmet (ett larm som är kopplat till honom för att prematura bebisar har lätt att sätta spy i halsen/lungorna vilket leder till att de inte kan andas) inte behövs mer och det är så himla individuellt för alla barn så ingen vet när han kommer vara redo att äta helt själv och inte behöva bevakas med larm. 

Får sån ångest över att behöva missa halva sommaren, snart har ju Ozzy sommarlov och jag hoppas med hela mitt hjärta att vi kan vara fria från all sjukvård och få njuta av hans lov med honom som en hel, frisk och fri familj <3

4 Comments

Fråga mig

Posted in DEEP THOUGHTS, LIFE, SINDY

Fick en request om att sätta igång en frågestund, det var ju så himla länge sedan och jag har varit så dålig på att svara förut men vill verkligen svara på era frågor denna gång då jag tycker det är ett bra sätt att visa er vem jag är 🙂 

Så ställ era frågor i kommentarsfältet till detta inlägg så svarar jag antingen med ett individuellt inlägg per svar eller samlade i ett inlägg, vi får se hur jag gör!

Jag och min älskling under en av mina få permissioner från sjukhuset ❤️

11 Comments

M+S

Posted in DEEP THOUGHTS, FAMILY, LIFE, RELATIONSHIPS, SINDY

Har ju inte skrivit om en av de bästa dagarna i mitt liv, dagen Michael friade och jag sa ja till honom för resten av livet!

Min födelsedag var den 9e mars och jag fyllde 24 år denna gång, och jag brukar inte vara den som ens firar min födelsedag men Michael ville göra något speciellt åt mig så jag lät honom men jag trodde aldrig att det som kom skulle komma… 

Vi har nämligen diskuterat förlovning förut och Michael har alltid stått fast vid att han inte tror på giftermål och att det är något han inte vill göra, oavsett hur mycket han älskar mig. Detta har gjort mig ledsen för jag har alltid drömt om att gifta mig med Michael, men jag har ändå alltid respekterat hans känslor och beslut angående ämnet så har mest försökt glömma tanken att det någonsin skulle ske.

Morgonen började med två jättefina presenter från Adidas, två dressar jag velat ha ett bra tag och även mina drömskor, rosa tubular shadows och bara det gjorde mig gladast i världen, men dagen hade precis börjat, han hade verkligen planerat allt i detalj!

Vi åkte sedan in till stan där han bjöd på lunch på bästa Taverna Brillo och sedan gick vi ut på en tur runt i olika affärer och jag fick shoppa precis vad jag ville, kände mig som en liten bortskämd prinsessa men det var precis det han ville 🙂

Efter detta erbjöd han mig att få gå på massage, men jag kände mig redan bortskämd nog, så jag tackade nej och sa att jag hellre ville ha en från honom senare! 

Då sa han att han ville ta ut mig på middag bara vi två, så Sanne hämtade Ozzy på förskolan medans vi åkte ut mot Kungsholmen till Organgeriet och där väntade hela min familj (och Ozzy såklart) och överraskade mig med en fantastisk middag! Jag trodde verkligen att kvällen slutade här och jag var redan i extas för att jag haft världens bästa födelsedag….


Sedan från ingenstans så berättade Michael att min kväll inte var slut, utan att vi skulle spendera natten på SUPERFINA hotellet Drottning Kristina på Birger Jarlsgatan, i en av deras finaste sviter och jag ville gråta för att jag blev så glad, en hotellnatt var något vi verkligen behövde och har försökt planera in jättelänge men aldrig fått ihop, så detta var pricken över i:t för i princip bästa dagen i mitt liv (förutom dagen Ozzy föddes).

När vi kom fram till hotellet och jag gick in till rummet så väntade rosor och paket på sängen, han hade smygit iväg under dagen och preparerat ALLT. Men innan vi la oss i sängen och mös så bestämde vi att vi skulle gå till affären för att köpa lite godis och dricka att ta med upp till rummet..


När vi gick ut så började det dugga ute, och regn är mitt favoritväder så jag njöt verkligen av att gå ut på promenad med min kärlek i regnet efter världens bästa dag och tänkte på att vi skulle ha en fantastisk natt tillsammans, så mitt humör var verkligen på topp! 

När vi skulle gå förbi kungliga biblioteket i humlegården så stannade vi vid ingången som var helt tom på folk och jättefint belyst i mörkret, och jag trodde Michael skulle ta fram en cigarett ur fickan, men då sa han att han har en sak till att ge mig som kommer göra mig till världens lyckligaste tjej…. och ut från fickan kommer den svarta asken och han går ned på knä (i någon sekund trodde jag att jag skulle dö av panik och lycka) och så frågar han om jag vill gifta mig med honom och jag ramlar ner på mina knän framför honom och omfamnar honom samtidigt som jag gråter mer än någonsin och svarar JA! Sen stod vi där i minst 30 minuter och bara höll om varandra i regnet och grät, kändes som scenen i spindelmannen när han och Mary Jane kysser varandra i regnet haha!


Sedan gick vi och köpte vårat godis och sprang tillbaka till hotellet, och där spenderade vi världens finaste natt och morgon ihop som blivande man & fru och jag kunde på riktigt klassa mig själv som den lyckligaste människan i världen, och Michael ska förevigt ha en eloge för det finaste och mest fantastiska frieriet någonsin <3 


Nästa sommar blir vi äntligen herr och fru Sjöberg och jag längtar så otroligt mycket tills dagen vi officiellt är varandras hela livet!

5 Comments

DIFFERENT

Posted in BABY & CHILDREN, DEEP THOUGHTS, FAMILY, FASHION, LIFE, LOOKS, SINDY

Asså idag är jag så trött på livet.. Känns som att allt jag gör blir fel och att jag är okapabel till att vara den jag vill vara. 

Det är så annorlunda denna graviditet, jag har ingen tid till att vila eller ta hand om mig själv ordentligt, jag har så mycket annat att tänka på och prioritera. 

Ozzy är ju alltid prioritering nummer ett och han går igenom en riktig jobbig 2-årsperiod och är missnöjd med i princip allt och vill bara göra det han själv vill och absolut inte det vi vill. Detta leder till att jag känner mig otillräcklig som mamma och tvekar på om jag är kapabel till att vara tillräcklig som mamma åt två barn… Enligt min läkare och vänner som har fler än ett barn så är dessa tankar normala när man går igenom sin andra graviditet, speciellt när första barnet går igenom 2-årstrotset som i sig kan vara svårt att hantera. Jag försöker hela tiden påminna mig själv att mycket av det jag känner nu är hormonellt och okej att känna, men som en perfektionist är det svårt att acceptera att man har brister.

Igår beslutades det att jag ska vara sjukskriven i några veckor. Vill så gärna jobba men mitt psyke är ganska skört för tillfället då jag knappt haft tid till att tänka och har tryckt bort tankar jag behöver ta tid att reflektera över, och jag har även stora problem med min rygg, både foglossning i bäckenet & ischias som strålar ner i benet. Det är skönt att någon satt stopp för mitt hysteri och i princip tvingar mig till att ta det lugnt och tänka på mig själv en stund, jag tror det behövs även om jag är en människa som vill kunna göra allt och lite till!


Blir en del studiohäng nu ett tag, jag vill gärna vara med Michael så mycket jag kan då han får mig att må bra, oavsett vad jag tycker och tänker om mig själv.

13 Comments

HONEST TO GOD

Posted in BABY & CHILDREN, DEEP THOUGHTS, FAMILY, LIFE, RELATIONSHIPS, SINDY

Har haft svårt att sova, som många nätter nu under min graviditet och började reflektera över mitt liv och hinder som jag klarat mig över på vägen, och kan inte hjälpa att känna att ett av mina största problem alltid varit andra människor jag släppt in i min lilla bubbla.

Kom fram till att en av de värsta sakerna i livet är när någon lovar en sak, kanske till och med flera gånger, men väljer att sedan skita i sitt ord och medvetet såra en annan människa genom att bryta löftet ändå…

Hur kan det vara så svårt att bara vara ärlig? Klarar du inte av att hålla ett löfte så säg det på en gång och ge inte en annan person vissa förhoppningar de egentligen inte borde ha. Innerst inne vet du redan om du är kapabel till att hålla ett löfte eller ej.

Jag är en person som har ytterst svårt att sänka min guard och börja lita på någon annan, mest för att jag aldrig varit trygg i omgivningen och i människorna som var menade att finnas för mig genom min uppväxt, allt var en konstant oro och att försöka vara godtrogen kunde snabbt förstöra hela det liv som jag alltid kämpat så hårt för att bygga upp.

När jag var liten, blev en av mina försvarsmekanismer att ljuga för folk omkring mig, men jag kom till en punkt då jag förstod att det enbart var för att jag var rädd att inte duga eller vara tillräcklig i deras ögon och bestämde mig då för att försöka acceptera den jag egentligen var, genom att alltid vara ärlig istället (jag är absolut ingen saint, drar när det behövs en vit lögn här och var, men aldrig om det är i syfte att såra någon eller om någon verkligen ber om min ärliga åsikt) och jag kan säga att det var det absolut bästa valet jag gjort på vägen när jag försökt hitta min självkänsla so förut var obefintlig.

Att vara ärlig kan ibland göra ont för dig själv och den du är ärlig emot, men jag lärt mig att ärlighet gör ont men sedan när man inser att det ändå är sanningen så kan man släppa den smärtan och acceptera att det är så det är. Ljuger du så kanske det känns bra för stunden, då slipper man deala med konflikten som kan uppstå från ärlighet, men sen när sanningen kommer fram så är permanent skada redan skedd, både för personen du ljugit för och svikit, men även för dig själv som alltid kommer behöva hantera ångesten som drabbar de flesta när man gjort fel mot någon man borde värna om.

Är inte den som brukar sitta och skriva deppiga inlägg på min blogg, men har mycket tankar som denna nu när vi ska ha ett till barn och jag försöker tänka mycket på vart jag vill hamna i livet och hur jag vill vara som mamma och vilka metoder och tankesätt jag vill använda när jag uppfostrar mina barn till förhoppningsvis gladare och mer självsäkra individer än vad jag själv någonsin har kunnat varit, då jag känt mycket mer sorg i mitt liv än glädje i många perioder.

Leave a Reply